Hej på er!
Jag får många mail från er som funderar att bli frisörer eller arbeta med hår. Många undrar hur det är att jobba som frisör och hur det kommer sig att jag valde det. Så jag tänkte med egna ord berätta hur jag ser på det. Jag ska inte dra någon dröm-klyschig historia, utan precis hur jag tycker denna bransch är.
- Jag vet egentligen inte varför jag kom in på att hår skulle vara mitt yrke. Jag är uppvuxen på hästryggen i Gävle och det fanns inget annat för mig. Men i 8:an på gymnasiet så prövade jag att praoa på en frisörsalong och där började jag få upp ett intresse. Jag kom ihåg att jag fick så mycket beröm för mina inbakade flätor, dom flätor jag stått i stallet och gjort på hästarnas svansar. Jag älskade att kamma, rycka och klippa hästarnas manar och pannluggen. Så jag tror att jag fick upp intresset för yrket – eller mer att jag var duktig på det.
Sen är jag ingen pluggtjej, jag har alltid gjort det jag blivit tillsagd men inte gjort mer än vad jag har behövt. Jag har absolut inget tålamod för att sitta och plugga. Jag är/blir duktig på det jag har intresse för. Jag bestämde mig för att söka in på frisörlinjen på gymnasiet och kom in. Jag har aldrig ångrat eller tvivlat en sekund på mitt val, älskat det från första början. Jag bestämde mig, jag ska bli bäst. Jag vill inte bli någon mellanmjölk frisör, jag vill göra skillnad och tycka att varje kund är lika rolig. Jag vill klappa mig på axeln efter varje kund som går ut från salongen, jag vill ha glimten i ögat från kunden.
- Efter gymnasiet började jag jobba direkt på en salong här i Stockholm och fick verkligen uppleva frisörens helvete. Jag fick möta denna bransch hierarki. En ung småstadstös som tror sig ha mycket skinn på näsan får ett otroligt dålig första 8 månader ute i det fria. Hungrig på kunskap och överlycklig för att få bo och jobba i Stockholm. Jag behandlades som skit, grät väldigt ofta på jobbet och fick känna på att bli så liten som jag trodde jag ALDRIG skulle få uppleva. Jag är en hård, bestämd och tuff tjej – har alltid varit. Men jag lyckades komma ifrån den salongen med bråk, sjukdom och resulterade till att jag blivit en nedtryckt 19 årig tjej?
Med mycket hjälp av mina älskade föräldrar så klarade jag igenom några veckor innan jag började ute i Saltis, där jag stannade i nästan fyra år. Det jag vill komma till är jag tycker att arbetsplatsen är A och O. Du kan skapa samma frisyrer och färger om du ställer ut en frisörstol på torget. Men du måste må bra och trivas, annars kommer du aldrig kunna ge dina kunder det resultat du vill.
”Ett minne jag kom ihåg från helvetet är: Jag står och klipper Blondinbellas pappa, när jag blir inskickad i fikarummet. Min lilla skit till ”chef” ger mig sparken. För att jag gick till facket, dom lurade mig på pengar. Dom tryckte ner mig totalt – låter mig gå ut gråtandes och klippa klart. Det var nog den värsta klippningen jag gjort.”
– Jag tycker så synd om tjejer idag som ska bli frisörer när denna hierarki tar över dessa frisördrömmar. Man är inte färdig frisör när man går ut gymnasiet, man behöver träna och skaffa sig erfarenhet. Men varför inte lyfta och hjälpa? Jag blir riktigt förbannad, dels på skolorna idag. Jävla lall är vad det är, ingen som säger hur verkligheten är. Dock är verkligheten ett rent helvete om du inte skapar den själv.
- Jag har varit i båda lägren, fick världens sämsta start men världens bästa avslut. Men jag ser ändå att jag blivit så mycket starkare som person och kunna hantera kollegor och kunder på ett bra sätt. Det som varit en röd tråd hittills är min passion för hår och det jag faktiskt utövar på kunderna. På ett sätt är jag glad att så många väljer att bli egna företagare och hyr stol. För det är nog inte många, skulle säga 10% av dom som är anställda som är nöjda med sin arbetsplats – som resulterar till att tappa lusten för hår.
Jag är väldigt glad idag. Jag har lyckats skapa det jag verkligen vill göra och jag kunde inte bli lyckligare. Att starta eget och hamna på den här fantastiska salongen är helt i min riktning. Men vägen dit har varit ris och ros. Men jag tror det är lika överlag när unga tjejer och killar ska ut i arbetslivet, förjävligt hur vuxna människor behandlar dessa unga människor. Det roliga är att nu tror ni säkert att jag är en bitter 30 åring, men jag är bara 23 år och tänk var jag kommer vara när jag är 30 år? Din framtid skapar du själv, försök att hitta det du brinner för. Hade jag inte älskat att jobba med hår så hade jag piskat denna branch i röven för längesen.
